livets känslostormar

... när man kommer hem på vår 1-åriga förlovningsdag med blommor, ett kärleksbrev och present samt bjuder på restaurang och han inte har planerat eller köpt något alls...

Betyder det så lite???

Jag undrar om vi reder ut denna krisen..........

Nu har vi inte långt kvar till sammanbrott i vår relation. Lagom till vår 1-åriga förlovningsdag som är idag så tror jag att han ger upp. Han orkar inte stå emot för vår kärlek när valet står mellan den eller sin dotter. Det måste man förstå.

Hon har krånglat sedan den dag hon visste att vi skulle flytta ihop och straffat sin pappa genom att inte vilja vara hos honom/hos oss. Jag har haft en omöjlig uppgift att lyckas med henne. Har jag pratat och skojat med henne har hon hittat något i det jag sagt som hon kan bli ledsen över och vilja åka hem till mamma, har jag varit mer tillbaka dragen gråter hon över att jag inte pratar med henne och vill åka hem till mamma och är jag avslappnad och bara mig själv då är jag konstig och hon känner sig inte välkommen i sitt hem.

Till slut spiller all gråt och tandagnislan under barnhelgerna över på min och min sambos relation och det blir spänt både innan och efter hon är där. Hon kan känna det i luften och vädrar just nu morgonluft och har lagt in en extra stöt och med all sannolikhet lyckas hon nu.

Helgen började bra, hon kom indansande på fredagkväll efter att pappa hämtat henne, vi fick en stund ensamma och hon kunde knappt sluta prata och hade en massa att berätta. På lördag smög jag upp innan alla andra och åkte på heldagskurs. Var hemma ca 1,5 timma innan hon skulle bli hämtad av mamma och vi åt alla middag ihop och sedan packade vi skor och kläder innan hon åkte. Vi hade sedan en mysig kväll bara jag och min sambo.

Söndagen började illa, han var spänd redan från början. Han misstänkte tidigt att det skulle vara problem att få henne att återvända till oss. Han var olusten och jag försökte lämna honom ifred. Det blev inte en sådan rolig söndag direkt. Hon skulle sedan komma tillbaka på söndag em vilket hon också gjorde efter mycket om och men och va på ett sjusärdeles dåligt humör. Hennes pappa misstänkte väl det och föreslog att vi skulle slå till med fika ihop med Farmor och farfar. Sagt och gjort jag gick in i köket och gjorde blåbärspaj som vi åt med glass. En stund in i fikastunden lämnar hon och lägger sig på gräsmattan och svarar knappt på tilltal varesig från farmor, farfar eller sin pappa. Gråtandet fortsätter hela kvällen och tro det eller ej så är det jag som får skulden, hon känner sig ovälkommen och jag pratar inte med henne är anledningen!!!!

Vem bakade paj lagom till att hon skulle komma???? Och hur kan någon tro att hon vill prata med mig när hon inte ens pratar med sin farmor eller sin pappa som är dom enda jag känner som kan få riktig kontakt med henne???? Hur skall jag då veta vad jag skall säga???? Är jag den enda som listat ut vad hon har för agenda????

Nåväl, agenda eller ej, så länge hon känner att vi tvekar på vår relation så länge kommer detta hålla i sig. Jag avgav min sambo ett löfte när problemen startade att inte ge upp på vår kärlek, just nu är det väldigt svårt men jag älskar honom verkligen och jag vill åldras och uppleva livet med honom, det är en hård kamp.

Det tar några barnlediga dagar och sedan hittar vi som tur är tillbaka till varandra igen.

Jag lovar att göra att bättre ansträngning till nästa helg, det är ju trots allt jag som är vuxen. Jag vill ju verkligen inte att han går miste om tid med sin dotter.

Om jag inte kan göra det för min skull så får jag göra det för hans, bara för att jag älskar honom.

Kanske kan det i det långa loppet göra gott även för hennes och min relation, även om det inte betalar sig förrän hon blir mer vuxen själv.

Jag går bara och väntar på urladdningen, att jag skall få mig en omgång efter påskaftonens katastrof. Rädslan sitter som en klump imagen. För även om jag tyckte att den i mina ögon tog en positiv vändning så misstänker jag starkt att vändningen kom ur ilska och besvikelse mot mig.

Jag trodde det skulle braka loss igår, vår första kväll ensamma men det gjorde det inte...

Jag väntar på min dom!

Påsken är passerad och blev inte alls som jag trott. Jag som trodde att långfredag och påskafton skulle förflyta lungt och att de övriga två dagarna skulle bli det svåra, jag har väl sällan haft så fel.

Långfredagen var en helt ok dag, faktiskt en riktigt bra dag. Det var på påskafton det tog hus i helvete. Efter tre dagars inköpsrundor efter jobbet för att få ihop till påskbuffén och två dagars matlagande och bakande, erbjöd sig min sambo "så snällt" att lämna mig med all maten och min sida av familjen och själv ta sin dotter och åka hem till farmor och farfar för att äta rester från kalaset dagen innan!!!! 

Jag bidrog väl till det själv när jag blev lite irriterad över att behöva åka iväg och kolla tävlingsresultatet när jag äntligen fick ett break från matlagningen innan det var dags att börja plocka fram på bordet och göra iordning. Jag tryckte plattan i botten och körde iväg med dem och bemödade mig inte ens med att gå ut och kolla resultatet med dem, jag hade bara velat sätta mig i soffan några minuter och slappa. Nu undrar säkert några varför jag inte gjorde det då men det är inte så det fungerar hemma hos oss, där måste alla göra allt tillsammans annars är det något som är fel. Så hade jag inte åkt med hade dom inte åkt och kollat heller... 

Nu när jag lugnat ner mig och inte är hyperstressad så menade han ju inget illa när han propsade på att åka iväg, han trodde att jag kunde behöva ett break, det behövde jag också, jag hade bara sett fram emot en annan typ av break.

Just det här med att göra allt tillsammans är en sak som gör mig tokig. Jag har ett stort behov utav egentid, något som knappt excisterar i vår relation, framför allt inte under barnveckorna. Skulle jag gå upp och läsa en bok istället för att se på TV så blir det spänt hemma, tösen tror att jag är arg på henne och inte vill att hon skall vara där och min sambo blir spänd för att hon blir spänd och stämningen blir katastrofal och det är mitt fel.

Det känns som om allt ansvar för att hon skall trivas och ha roligt hos oss vilar på mig. Min sambo lutar sig tillbaka och betraktar min relation med hans dotter och sedan betygssätts jag när hon är återlämnad till sin mamma - " den här gången gick ju ganska bra"

Kravet på mig att hålla ihop dessa veckor gör att jag tappar lusten till allt och vill bara gå i ide och vakna upp när veckan är över. Det är ju inte så jag vill ha det, inte för mig, inte för henne och inte för honom. Jag vill tycka att det skall bli roligt, jag tyckte det från början och sedan gick allt fel. Jag vill att hon skall vara hos sin pappa, det är bra för flickor att ha en bra relation till sin pappa. Jag vet att min sambo tycker att det är jätteroligt när hon kommer och jag vill inte att han skall gå miste om det, jag älskar dessutom och se när han lyser upp när hon kommer.

Ändå blir det bara tokigt, för jag har hamnat i en situation där pressen tar död på glädjen och det smittar av sig. Saker jag i alla normala fall skulle tycka var roligt blir en belastning och jag vill bara ligga hemma själv i lugn och ro och inte synas. Men eftersom det finns en föreställning om att man inte kan göra saker på egen hand så skall jag med till varje pris. Kosta vad det kosta vill. Har jag haft en bra vecka orkar jag antingen spela med eller faktiskt tycka att det är ok och följa med, skulle jag säga nej, jag vill inte men åk ni, så ställs resan/utflykten in och jag blir den skydliga till att dagen blir tråkig. Alternativt tjatas det till jag tappar humöret och följer med ändå, irriterad och arg, och då blir jag naturligtvis skydlig till att resan ändå inte blir rolig.

Jag skulle önska att han tog ansvar för hennes väl och ve när hon är hos oss, att det åter blir hans ansvar att involvera henne i aktiviteter och samtal och att jag kan välja att vara med eller inte, eller kanske bara delta i periferin. Döm om min förvåning när det var precis detta som inträffade på både påskdagen och annandagen efter den fullständiga katastrofen. Dom körde upp potatislandet och jag fick åka till stan själv och köpa sättpotatis, sedan umgicks dom själva även nästa dag medan jag deklarerade. Jag kunde helt kravlöst ansluta till trädgårdsaktiviteterna både på nära håll och på distans och jag upplevede också att hans dotter avslappnat gick emellan oss och pratade och skojade. Det var de bästa två dagarna på långt över ett år. Jag önskar bara att jag var övertygad om att det även var det bästa dagarna på länge för min sambo, det är jag inte lika övertygad om, jag tror att distansen till mig, att ge mig persoligt utrymme under dessa två dagar byggde på ilska och besvikelse. Jag kan bara hoppas att han kan se förbi ilskan när den lagt sig och se hur bra det blir när han tar ansvar för sin dotter.

I min värld har hon och jag fått varandra på köpet, jag har henne i mitt liv för att jag älskar hennes pappa och hon har mig i sitt liv för att hennes pappa valt att leva med mig. Då måste vi väl rimligtvis relationsbygga genom honom och inte på egen hand, tills vi skapat en stabil plattform att stå på. Jag klarar det inte själv ännu och uppenbarligen inte hon heller efter som varannan vecka hos pappa numera bara är fyra dagar.

Visst har jag ångrat att vi flyttade ihop, att vi inte väntade tills hans dotter blivit äldre. Hade jag bara trott att vår relation skulle överleva att bli särbo igen så hade jag föreslagit det för länge sedan. Men där slår egoismen till, jag älskar honom för mycket för att ta den risken och eftersom vi alla tre haft det bra så tror jag envist att det kan bli så igen. Känner jag hans dotter rätt så kommer hon ta på sig en hel del skuld också för att pappa och jag inte skulle kunna bo ihop.  

Jag drömmer om en dag är han prioriterar henne mer än principen att alla skall vara tillsammans hela tiden. När dom kanske kan planera något hon tycker är roligt och fråga om jag vill följa med och att deras plan går före oavsett om jag vill följa med eller inte. För om jag bara får en chans att andas och slappna av, att få komma med svälmant istället för att sätta ner hälarna i backen för att jag har två händer i ryggen som tvingar fram mig så kommer jag förhoppningsvis att tycka att det är roligt att vara med igen. Jag vill tycka att det är roligt igen!

Helgen gick från katastrof till en ny tro på framtiden!

 

Då var det snart påsk, fyra lediga dagar med hans dotter... jag hoppas att det kommer att förflyta lungt men jag är inte övertygad. Långfredag och Påskafton lär det vara fullt upp med middagar och luncher men det är sedan den kritiska punkten kommer.

Önska mig lycka till!

I går fick jag äntligen klämt ur mig att jag inte tagit semester alla dagarna i vår sista vecka, bara de sista två dagarna eftersom de är barnfria. Det möttes inte av några motfrågor alls...

Skall jag tolka det som att han förstod varför jag inte gjort det eller kommer det att gå upp för honom när det närmar sig och kommer det då att bli ett jäkla liv om detta????

Den som lever får se.....

En barnhelg till ända och den har gått över förväntan, det har liksom bara flutit på.

Lite skrik och tandagnisslan har det varit men helgen har mest bestått av saker som måste göras, kratta upp löv och göra vår i trädgården, rensa garderober, kalasmiddag för lillebror och dessutom lite fiske och fika i solen. Det har liksom inte varit något tivoli som det brukar utan en humörsmässigt helt kravlös helg.

SKÖNT!!

Tösen fick syn på min bok om att bli en lycklig styvmamma och undrade om jag var olycklig och vi hade en kort men kärnfull diskussion om att jag tycker att det är svårt att passa in ibland.

På tal om att prata så var det länge sedan hon pratade så mycket med mig en helg, jag har nog inte riktigt bjudit in henne till några diskussioner på ett tag men när jag väl slappnar av så gör hon det med. Hon har många frågor och vill ha många tips!

Jaha, då halva denna barnveckan gått och tack vare att huset och trädgården varit full med folk denna helgen så har det gått bra så här långt. Då vilar det liksom inget tryck på att jag skall vara lektant.

Jag upplever många gånger att om inte jag vill göra saker då gör inte dom något heller och då sitter alla där och har tråkigt och lägger skulden på mig för att det är jag som är så tråkig. Istället  för att de gör det de vill göra själva och ger mig en timma eller två ensam. Jag skulle njuta av varje minut.

Igår var jag inte riktigt i form, någon eftersläng av dålig mat kanske och gick och la mig och läste en stund och nu har det tjurats sedan dess...

Kan bli jobbiga dagar, dom som är kvar........

Vi hade ett riktigt bra samtal igår om svårigheter, rädslor och förväntningar inför barnveckan. Det borde kunna bli riktigt bra om vi bara hittar rätt balans allihop.

Nu smyger den sig på, den där odefinierbara känslan som sätter bo i kroppen när det är dags för barnvecka. Det är nu hjärnan går varm om vad jag skall göra och säga för att komma undan en liten stund då och då.

Varför kan ingen förstå att det är bättre att känna sig ensam när man är ensam, än att känna sig ensam när man är med andra...

Jag kan liksom inte lyckas med min relation till hans dotter, hur jag än gör så slutar det med att hon av någon anledning gråter och det är pga mig. Jag vill verkligen inte baktala henne inför hennes pappa, det blir liksom fel, jag kan bara hoppas att han upptäcker hur hon manipulerar och manuvrerar ut mig själv.

Jag hoppas jag kan få en stund med min bror i helgen...

Jag är ingen svartsjuk person, har aldrig varit, så varför gör det helt plötsligt så ont att höra att han SMS:at sitt ex, sin dotters mamma 4 gånger under dagen? Dom kommunicerar kring sitt gemensamma barn, är det så himla konstigt? Måste det svida till i hjärtat verkligen?

Men det som helt plötsligt gör allra mest ont är alla kommentarer och berättelser om när de köpte huset (det hus som vi numera bor i), när de renoverade, när de byggde terrassen och när de målade om köksluckorna mm, mm.

För att inte tala om när vi åker i bilen och han pekar ut alla hus som han och hans ex varit och tittat på.

Varför har jag då så svårt att få honom att vilja titta på hus ihop med mig?

För första gången på länge grät jag inte på vägen hem från jobbet i fredags, det har blivit mer regel än undantag inför fredagkvällarna när hans dotter kommer. Det innebar dock inte att jag inte väntade in i sista minuten med att gå hem och att jag  inte heller denna fredagen lyckades få upp tillåten hastighet på motorvägen hem.

Jag har en bonusdotter med en agenda att knäcka min och min sambos relation och för varje vecka som går kommer hon allt närmare att lyckas.

Jag både vet och inte vet varför jag blir ledsen. Tjejen är för det allra mesta jättesöt och jag tycker verkligen om henne. Men jag älskar henne inte så som min sambo förväntar sig att jag skall göra, så som han älskar henne. Att jag inte kan leva upp till hans förväntningar gör att jag mår dåligt. Eftersom man av naturliga skäl är nummer två så kan det räcka för att jag snart får packa och lämna. För varför skulle han vilja leva med mig som inte älskar hans dotter på ett sätt som han förväntar sig?

Jag önskar att han förstod att jag tycker om  henne för att hon är hans barn, någon annan relation har jag inte till henne. Jag har fått henne på köpet och det har jag accepterat för att jag älskar honom. Det innebär faktiskt också att jag kommer förlora henne på köpet om jag och min sambo skulle separera. Jag kanske inte ens vill knyta an till henne för hårt......

Fredagkvällen förflöt lungt men utanförskapet påverkar mig och jag vet inte vad jag skall göra för att komma ifrån det. Mitt hem är ju inte mitt hem för det är min sambos hem som han köpt med sitt ex och där dottern är född. Jag har svårt med det av och till i vanliga fall men under barnveckan är det en näst intill outhärdligt, jag känner mig som en inkräktare både i deras gemenskap och i deras hem.

Lördagkväll bjöd vi hem svärföräldrarna till melodifestivalen, bortsett från att jag tycker oändligt mycket om dem och gärna träffar dem så måste jag erkänna att förslaget att bjuda hem dem också grundade sig i att lätta på spänningarna och känslan av utanförskap.

Jag kan ärligt säga att jag inte är svartsjuk på deras relation, även om hon inte viker från hans sida för en sekund. Jag inser att det är på det viset och att de båda behöver det efter att ha varit ifrån varandra. Mitt problem är att jag har en sambo som tvingar in mig i deras samvaro, vi skall tillbringa 60 timmar från fredag kväll till måndag morgon tillsammans  och jag förväntas må bra av det, tycka att det är roligt och älska stunderna tillsammans, precis som han gör.  Vårt liv förvandlas till ett tivoli. Jag kan acceptera och hantera utanförskapet om jag hade fått ägna mig åt något som lindrar den känslan, att vara ensam och läsa en stund, att tillbringa tid med min familj eller vänner eller att få åka iväg och träna. Men det är tyvärr inte att tänka på och då slutar det hela med att jag blir ledsen och frustrerad och inte ett dugg rolig att umgås med, jag mår bara dåligt.

Det enda jag vill är att få vara ifred, att inte behöva tassa på tå för att inte riskera att säga saker som får henne att brja gråta. Denna helgen slappnade jag till en början av och omedelbart har jag orsakat två gråtattacker. Man kan ju inte leva med någon som får ens barn att gråta hela tiden...

Som vanligt kom rädslan ikapp mig och även denna gången har jag formulerat och formulerat om kommentarer så länge så att tillfället att säga dem förvunnit eller tills jag valt att inte säga något alls av risken att få hans dotter att gråta igen. Hans största rädsla är ju att hon inte skall vilja vara hos oss mer.

Igår var hon sjuk och i morse ännu sämre och hon skulle nu vara hemma sin första dag ensam i sitt liv, inte bara som sjuk utan över huvudtaget. Jag hade en massa tröstande och peppande ord att säga men hon är ännu känsligare när hon inte är frisk och det hela slutade med att jag knappt sagt ett ord till henne alls. Det är inte så jag vill ha det heller.....

Nåväl, nya tag nästa gång och jag måste stå på mig att få ta det avståndet som mitt välbefinnande kräver under barnveckorna!

Nu var det en månad sedan jag skrev senast, eller sedan jag startade bloggen. Jag har funderat mycket på hur ärlig jag skall vara eller hur detaljerad jag skall vara och av den anledningen har det inte blivit något skrivet.

Jag vill inte lämna ut någon av de inblandade och har lovat mig själv att försöka fokusera på mina egna känslor, jag hoppas jag kan hålla mig till det.

Visst önskar man ibland att man alltid kunde få studsa runt på rosa moln, leva bekymmerslöst och vara obeskrivligt lycklig. Så är ju dock inte fallet och förmodligen skulle man sluta njuta av det livet också.

Kanske fyller alla motgångar och upprörda känslor en funktion. Det är ju ändå dom som gör att jag kan känna igen och glädjas åt det bra som händer i livet också.

Jag är både lycklig och olycklig, frågan är bara vilken känsla som är övervägande. Om jag är tillräckligt lycklig för att fortsätta leva just det liv jag lever idag eller om jag är tillräckligt olycklig för att det skall vara dags att göra förändringar.

Ja, det är väl kasten mellan himmel och helvete som denna bloggen kommer handla om och dessutom alla känslor däremellan.