Ännu en helg har slutat i katastrof
Nu har vi inte långt kvar till sammanbrott i vår relation. Lagom till vår 1-åriga förlovningsdag som är idag så tror jag att han ger upp. Han orkar inte stå emot för vår kärlek när valet står mellan den eller sin dotter. Det måste man förstå.
Hon har krånglat sedan den dag hon visste att vi skulle flytta ihop och straffat sin pappa genom att inte vilja vara hos honom/hos oss. Jag har haft en omöjlig uppgift att lyckas med henne. Har jag pratat och skojat med henne har hon hittat något i det jag sagt som hon kan bli ledsen över och vilja åka hem till mamma, har jag varit mer tillbaka dragen gråter hon över att jag inte pratar med henne och vill åka hem till mamma och är jag avslappnad och bara mig själv då är jag konstig och hon känner sig inte välkommen i sitt hem.
Till slut spiller all gråt och tandagnislan under barnhelgerna över på min och min sambos relation och det blir spänt både innan och efter hon är där. Hon kan känna det i luften och vädrar just nu morgonluft och har lagt in en extra stöt och med all sannolikhet lyckas hon nu.
Helgen började bra, hon kom indansande på fredagkväll efter att pappa hämtat henne, vi fick en stund ensamma och hon kunde knappt sluta prata och hade en massa att berätta. På lördag smög jag upp innan alla andra och åkte på heldagskurs. Var hemma ca 1,5 timma innan hon skulle bli hämtad av mamma och vi åt alla middag ihop och sedan packade vi skor och kläder innan hon åkte. Vi hade sedan en mysig kväll bara jag och min sambo.
Söndagen började illa, han var spänd redan från början. Han misstänkte tidigt att det skulle vara problem att få henne att återvända till oss. Han var olusten och jag försökte lämna honom ifred. Det blev inte en sådan rolig söndag direkt. Hon skulle sedan komma tillbaka på söndag em vilket hon också gjorde efter mycket om och men och va på ett sjusärdeles dåligt humör. Hennes pappa misstänkte väl det och föreslog att vi skulle slå till med fika ihop med Farmor och farfar. Sagt och gjort jag gick in i köket och gjorde blåbärspaj som vi åt med glass. En stund in i fikastunden lämnar hon och lägger sig på gräsmattan och svarar knappt på tilltal varesig från farmor, farfar eller sin pappa. Gråtandet fortsätter hela kvällen och tro det eller ej så är det jag som får skulden, hon känner sig ovälkommen och jag pratar inte med henne är anledningen!!!!
Vem bakade paj lagom till att hon skulle komma???? Och hur kan någon tro att hon vill prata med mig när hon inte ens pratar med sin farmor eller sin pappa som är dom enda jag känner som kan få riktig kontakt med henne???? Hur skall jag då veta vad jag skall säga???? Är jag den enda som listat ut vad hon har för agenda????
Nåväl, agenda eller ej, så länge hon känner att vi tvekar på vår relation så länge kommer detta hålla i sig. Jag avgav min sambo ett löfte när problemen startade att inte ge upp på vår kärlek, just nu är det väldigt svårt men jag älskar honom verkligen och jag vill åldras och uppleva livet med honom, det är en hård kamp.
Hon har krånglat sedan den dag hon visste att vi skulle flytta ihop och straffat sin pappa genom att inte vilja vara hos honom/hos oss. Jag har haft en omöjlig uppgift att lyckas med henne. Har jag pratat och skojat med henne har hon hittat något i det jag sagt som hon kan bli ledsen över och vilja åka hem till mamma, har jag varit mer tillbaka dragen gråter hon över att jag inte pratar med henne och vill åka hem till mamma och är jag avslappnad och bara mig själv då är jag konstig och hon känner sig inte välkommen i sitt hem.
Till slut spiller all gråt och tandagnislan under barnhelgerna över på min och min sambos relation och det blir spänt både innan och efter hon är där. Hon kan känna det i luften och vädrar just nu morgonluft och har lagt in en extra stöt och med all sannolikhet lyckas hon nu.
Helgen började bra, hon kom indansande på fredagkväll efter att pappa hämtat henne, vi fick en stund ensamma och hon kunde knappt sluta prata och hade en massa att berätta. På lördag smög jag upp innan alla andra och åkte på heldagskurs. Var hemma ca 1,5 timma innan hon skulle bli hämtad av mamma och vi åt alla middag ihop och sedan packade vi skor och kläder innan hon åkte. Vi hade sedan en mysig kväll bara jag och min sambo.
Söndagen började illa, han var spänd redan från början. Han misstänkte tidigt att det skulle vara problem att få henne att återvända till oss. Han var olusten och jag försökte lämna honom ifred. Det blev inte en sådan rolig söndag direkt. Hon skulle sedan komma tillbaka på söndag em vilket hon också gjorde efter mycket om och men och va på ett sjusärdeles dåligt humör. Hennes pappa misstänkte väl det och föreslog att vi skulle slå till med fika ihop med Farmor och farfar. Sagt och gjort jag gick in i köket och gjorde blåbärspaj som vi åt med glass. En stund in i fikastunden lämnar hon och lägger sig på gräsmattan och svarar knappt på tilltal varesig från farmor, farfar eller sin pappa. Gråtandet fortsätter hela kvällen och tro det eller ej så är det jag som får skulden, hon känner sig ovälkommen och jag pratar inte med henne är anledningen!!!!
Vem bakade paj lagom till att hon skulle komma???? Och hur kan någon tro att hon vill prata med mig när hon inte ens pratar med sin farmor eller sin pappa som är dom enda jag känner som kan få riktig kontakt med henne???? Hur skall jag då veta vad jag skall säga???? Är jag den enda som listat ut vad hon har för agenda????
Nåväl, agenda eller ej, så länge hon känner att vi tvekar på vår relation så länge kommer detta hålla i sig. Jag avgav min sambo ett löfte när problemen startade att inte ge upp på vår kärlek, just nu är det väldigt svårt men jag älskar honom verkligen och jag vill åldras och uppleva livet med honom, det är en hård kamp.
Kommentarer
Trackback
