Påsken, katastrofen och tron på framtiden
Långfredagen var en helt ok dag, faktiskt en riktigt bra dag. Det var på påskafton det tog hus i helvete. Efter tre dagars inköpsrundor efter jobbet för att få ihop till påskbuffén och två dagars matlagande och bakande, erbjöd sig min sambo "så snällt" att lämna mig med all maten och min sida av familjen och själv ta sin dotter och åka hem till farmor och farfar för att äta rester från kalaset dagen innan!!!!
Jag bidrog väl till det själv när jag blev lite irriterad över att behöva åka iväg och kolla tävlingsresultatet när jag äntligen fick ett break från matlagningen innan det var dags att börja plocka fram på bordet och göra iordning. Jag tryckte plattan i botten och körde iväg med dem och bemödade mig inte ens med att gå ut och kolla resultatet med dem, jag hade bara velat sätta mig i soffan några minuter och slappa. Nu undrar säkert några varför jag inte gjorde det då men det är inte så det fungerar hemma hos oss, där måste alla göra allt tillsammans annars är det något som är fel. Så hade jag inte åkt med hade dom inte åkt och kollat heller...
Nu när jag lugnat ner mig och inte är hyperstressad så menade han ju inget illa när han propsade på att åka iväg, han trodde att jag kunde behöva ett break, det behövde jag också, jag hade bara sett fram emot en annan typ av break.
Just det här med att göra allt tillsammans är en sak som gör mig tokig. Jag har ett stort behov utav egentid, något som knappt excisterar i vår relation, framför allt inte under barnveckorna. Skulle jag gå upp och läsa en bok istället för att se på TV så blir det spänt hemma, tösen tror att jag är arg på henne och inte vill att hon skall vara där och min sambo blir spänd för att hon blir spänd och stämningen blir katastrofal och det är mitt fel.
Det känns som om allt ansvar för att hon skall trivas och ha roligt hos oss vilar på mig. Min sambo lutar sig tillbaka och betraktar min relation med hans dotter och sedan betygssätts jag när hon är återlämnad till sin mamma - " den här gången gick ju ganska bra"
Kravet på mig att hålla ihop dessa veckor gör att jag tappar lusten till allt och vill bara gå i ide och vakna upp när veckan är över. Det är ju inte så jag vill ha det, inte för mig, inte för henne och inte för honom. Jag vill tycka att det skall bli roligt, jag tyckte det från början och sedan gick allt fel. Jag vill att hon skall vara hos sin pappa, det är bra för flickor att ha en bra relation till sin pappa. Jag vet att min sambo tycker att det är jätteroligt när hon kommer och jag vill inte att han skall gå miste om det, jag älskar dessutom och se när han lyser upp när hon kommer.
Ändå blir det bara tokigt, för jag har hamnat i en situation där pressen tar död på glädjen och det smittar av sig. Saker jag i alla normala fall skulle tycka var roligt blir en belastning och jag vill bara ligga hemma själv i lugn och ro och inte synas. Men eftersom det finns en föreställning om att man inte kan göra saker på egen hand så skall jag med till varje pris. Kosta vad det kosta vill. Har jag haft en bra vecka orkar jag antingen spela med eller faktiskt tycka att det är ok och följa med, skulle jag säga nej, jag vill inte men åk ni, så ställs resan/utflykten in och jag blir den skydliga till att dagen blir tråkig. Alternativt tjatas det till jag tappar humöret och följer med ändå, irriterad och arg, och då blir jag naturligtvis skydlig till att resan ändå inte blir rolig.
Jag skulle önska att han tog ansvar för hennes väl och ve när hon är hos oss, att det åter blir hans ansvar att involvera henne i aktiviteter och samtal och att jag kan välja att vara med eller inte, eller kanske bara delta i periferin. Döm om min förvåning när det var precis detta som inträffade på både påskdagen och annandagen efter den fullständiga katastrofen. Dom körde upp potatislandet och jag fick åka till stan själv och köpa sättpotatis, sedan umgicks dom själva även nästa dag medan jag deklarerade. Jag kunde helt kravlöst ansluta till trädgårdsaktiviteterna både på nära håll och på distans och jag upplevede också att hans dotter avslappnat gick emellan oss och pratade och skojade. Det var de bästa två dagarna på långt över ett år. Jag önskar bara att jag var övertygad om att det även var det bästa dagarna på länge för min sambo, det är jag inte lika övertygad om, jag tror att distansen till mig, att ge mig persoligt utrymme under dessa två dagar byggde på ilska och besvikelse. Jag kan bara hoppas att han kan se förbi ilskan när den lagt sig och se hur bra det blir när han tar ansvar för sin dotter.
I min värld har hon och jag fått varandra på köpet, jag har henne i mitt liv för att jag älskar hennes pappa och hon har mig i sitt liv för att hennes pappa valt att leva med mig. Då måste vi väl rimligtvis relationsbygga genom honom och inte på egen hand, tills vi skapat en stabil plattform att stå på. Jag klarar det inte själv ännu och uppenbarligen inte hon heller efter som varannan vecka hos pappa numera bara är fyra dagar.
Visst har jag ångrat att vi flyttade ihop, att vi inte väntade tills hans dotter blivit äldre. Hade jag bara trott att vår relation skulle överleva att bli särbo igen så hade jag föreslagit det för länge sedan. Men där slår egoismen till, jag älskar honom för mycket för att ta den risken och eftersom vi alla tre haft det bra så tror jag envist att det kan bli så igen. Känner jag hans dotter rätt så kommer hon ta på sig en hel del skuld också för att pappa och jag inte skulle kunna bo ihop.
Jag drömmer om en dag är han prioriterar henne mer än principen att alla skall vara tillsammans hela tiden. När dom kanske kan planera något hon tycker är roligt och fråga om jag vill följa med och att deras plan går före oavsett om jag vill följa med eller inte. För om jag bara får en chans att andas och slappna av, att få komma med svälmant istället för att sätta ner hälarna i backen för att jag har två händer i ryggen som tvingar fram mig så kommer jag förhoppningsvis att tycka att det är roligt att vara med igen. Jag vill tycka att det är roligt igen!
Helgen gick från katastrof till en ny tro på framtiden!
